Vi fick en kallelse...
...har jag sagt det? Det har jag nog inte.
Bebisen skulle få en remiss till öronläkaren efter en lång historia; han hade öroninflammation förra hösten, när han var runt 10 månader (?) och vid ettårskontrollen tyckte läkaren att han inte riktigt reagerade som han skulle på hörseltestet. Han gjorde bara en kort notering om att följa upp det vid nästa kontroll, men vid det laget hade hörseltestgrejen tydligen fått egna ben och försvunnit från BVC, så det noterades att man skulle kolla nästa gång igen. Den gången isade det sig att det tydligen inte finns hörseltestgrejer att köpa bara sådär, så BVC kollar inte längre hörseln på barnen... Noteringen i journalen ledde istället till att Bebisen skulle få en remiss till öronläkaren. Inte för att man/de/vi tror att han hör dåligt utan bara för att säkerställa att han inte gör det. Och även om han talar ganska bra för sin ålder så är han otydlig, och det kan ha samband med en hörselnedsättning, så det är bättre att kolla än att låta bli, liksom.
Anyway. Det skulle ta c:a tre månader att få tid enligt bekräftelsen som vi fick i början av september så i början av december började vi invänta en kallelse. Den kom nu i slutet av januari och tiden var bokad till 1/2, nu på fredag alltså.
Så långt så bra.
Natten till onsdagen vaknade Bebisen med ett illtjut. Och somnade inte om utan tjöt aj, aj, aj och höll sig för ena örat...
Mamman gav honom till slut lite alvedon och bäddade ner honom med huvudet högt uppe på mammans axel och då somnade han om igen. Och sov gott och fridfullt hela natten ovanpå mamman. Mamman sov också förvånansvärt gott i den ställningen, men är inte sugen på att göra en vana av det.
Dagen efter var bebisen ungefär som vanligt. Mamman frågade för säkerhets skull om han hade ont någonstans och det utan att lägga orden i munnen på honom och han pekade först på ena örat och sa "örat" och sedan på andra och sa "ont örat". Liten antydan till feber hade han nog dessutom om man kände efter noga. Mamman tog tempen för säkerhets skull och den landade på 37,7. Nu påstod bebisen dessutom att han hade ont i rumpan, där mamman tagit tempen på honom.
Mamman ringde, till bebisens stora besvikelse, och avbokade simhallsbesöket med Julia och Sanna och så myste de hemma istället... Och det var inget större fel på bebisen. Mot kvällen ökade tempen men han sov gott med alvedon den här natten med. Och nästa dag var han åter som han skulle. Pappan frågade, som mamman sagt till honom om han hade ont någonstans och bebisen svarade bekymrat "mamma" och pekade mot rumpan.
Pappan ringde även på mammans order till öronläkaren för att se om han behövde boka om tiden, men se, det behövdes inte, det var nämligen ingen hörselkontroll inbokad utan en vanlig läkarkoll så det gick så bra så... Men varför kan man ju stilla undra.
Nu har han lite feber igen, den stiger framemot kvällen men om inget akut sker så åker de till läkaren imorgon som planerat och sen får vi se var den här historien tar slut.
Och slutligen ett personligt meddelande till mormor: Vi har varit och bytt födelsedagspresenten. Eller rättare sagt lämnat tillbaka på öppet köp. Pengarna lägger vi i sparbössan så länge och så får bebisen spara ihop till en sån här istället:
Okej?
Bebisen skulle få en remiss till öronläkaren efter en lång historia; han hade öroninflammation förra hösten, när han var runt 10 månader (?) och vid ettårskontrollen tyckte läkaren att han inte riktigt reagerade som han skulle på hörseltestet. Han gjorde bara en kort notering om att följa upp det vid nästa kontroll, men vid det laget hade hörseltestgrejen tydligen fått egna ben och försvunnit från BVC, så det noterades att man skulle kolla nästa gång igen. Den gången isade det sig att det tydligen inte finns hörseltestgrejer att köpa bara sådär, så BVC kollar inte längre hörseln på barnen... Noteringen i journalen ledde istället till att Bebisen skulle få en remiss till öronläkaren. Inte för att man/de/vi tror att han hör dåligt utan bara för att säkerställa att han inte gör det. Och även om han talar ganska bra för sin ålder så är han otydlig, och det kan ha samband med en hörselnedsättning, så det är bättre att kolla än att låta bli, liksom.
Anyway. Det skulle ta c:a tre månader att få tid enligt bekräftelsen som vi fick i början av september så i början av december började vi invänta en kallelse. Den kom nu i slutet av januari och tiden var bokad till 1/2, nu på fredag alltså.
Så långt så bra.
Natten till onsdagen vaknade Bebisen med ett illtjut. Och somnade inte om utan tjöt aj, aj, aj och höll sig för ena örat...
Mamman gav honom till slut lite alvedon och bäddade ner honom med huvudet högt uppe på mammans axel och då somnade han om igen. Och sov gott och fridfullt hela natten ovanpå mamman. Mamman sov också förvånansvärt gott i den ställningen, men är inte sugen på att göra en vana av det.
Dagen efter var bebisen ungefär som vanligt. Mamman frågade för säkerhets skull om han hade ont någonstans och det utan att lägga orden i munnen på honom och han pekade först på ena örat och sa "örat" och sedan på andra och sa "ont örat". Liten antydan till feber hade han nog dessutom om man kände efter noga. Mamman tog tempen för säkerhets skull och den landade på 37,7. Nu påstod bebisen dessutom att han hade ont i rumpan, där mamman tagit tempen på honom.
Mamman ringde, till bebisens stora besvikelse, och avbokade simhallsbesöket med Julia och Sanna och så myste de hemma istället... Och det var inget större fel på bebisen. Mot kvällen ökade tempen men han sov gott med alvedon den här natten med. Och nästa dag var han åter som han skulle. Pappan frågade, som mamman sagt till honom om han hade ont någonstans och bebisen svarade bekymrat "mamma" och pekade mot rumpan.
Pappan ringde även på mammans order till öronläkaren för att se om han behövde boka om tiden, men se, det behövdes inte, det var nämligen ingen hörselkontroll inbokad utan en vanlig läkarkoll så det gick så bra så... Men varför kan man ju stilla undra.
Nu har han lite feber igen, den stiger framemot kvällen men om inget akut sker så åker de till läkaren imorgon som planerat och sen får vi se var den här historien tar slut.
Och slutligen ett personligt meddelande till mormor: Vi har varit och bytt födelsedagspresenten. Eller rättare sagt lämnat tillbaka på öppet köp. Pengarna lägger vi i sparbössan så länge och så får bebisen spara ihop till en sån här istället:
Okej?Ja, dagen D, ja.
Efter badet fick jag lägga mig på britsen då både barnmorskan och hennes elev skulle undersöka mig och där blev jag kvar sedan.
Jag bad flera gånger om EDA, men det var det ingen som ville lyssna på. Det går ju så bra med lustgasen, tyckte barnmorskan och viftade därmed bort min begäran. Slutligen vände jag mig till maken och bad högt och tydligt honom berätta för dem att jag ville ha bedövning eftersom det tydligen inte hördes någonting när jag sa ifrån 
Då blev det lite mer fart på dem och 11.22 fick jag enligt journalen en testdos och åtta minuter senare bedövningen.
Sen fick jag äntligen sova ostört en stund och kunde därmed samla krafter att slutföra förlossningen.
Jag fick gå upp och försöka kissa på toaletten ute i korridoren. Jag hann bara in och sätta mig och så gick vattnet.
12.07 ska klockan tydligen ha varit då enligt barnmorskans rekonstruktion - hon var ju inte med och jag har ingen aning om när eller hur länge jag var iväg...
Vid 15.00 bytte vi barnmorska igen.
Den nya barnmorskan tjatade upp mig i knästående för att bebisen skulle få hjälp av tyngdkraften (?) Inget jag ville eller ens klarade att göra på egen hand, men jag gick med på det och de baxade runt mig.
Maken "hjälpte till" genom att badda min panna med "fuktade svala handdukar". Vilket innebar att han höll en genomblöt iskall trasa mot min panna så vattnet strilade nerför ansiktet. Han hävdade senare att avsikten var att distrahera mig och få mig att glömma att jag hade ont. Fan tro't.
Vi var ensamma i rummet när jag kände att nu kommer bebisen. Jag bad maken hämta någon och en stund senare kom personalen tillbaka in. Nu ville barnmorskan tjata ner mig till liggande igen, men i helsicke heller, tänkte jag, inte en gång till att ni flyttar runt mig.
Krystvärkarna ska ha startat klockan 15.50 (hur vet de det? Jag kände ingen skillnad mellan dessa och de tidigare värkarna) Men nu skulle ungen ut så jag krystade. Både under värkarna och mellan värkarna. Flera gånger frågade de mig om jag verkligen hade en krystvärk och sa ifrån att jag inte fick krysta annars, men det struntade jag i.
Och så 16.21 så var Bebisen född. Snabbare än jag någonsin (under graviditeten? I livet?) rört mig snodde jag runt och tittade efter. Och såg. En snopp. Storebror som ju beställt en lillasyster! Men han var Min! 
Dagen D. På riktigt.
Kl 16.21 föddes han men det hinner jag inte berätta om nu, för idag har vi haft kalas för vår lille nyblivne tvååring.
Grattis Benjamin. Mamma älskar dig!
Grattis Benjamin. Mamma älskar dig!
Sista dygnet
Vi var inne på förlossningen ytterligare en gång (under torsdagen?). Jag kallade hem S ifrån jobbet när värkarna blev för jobbiga och han kom så gott som omedelbart och körde mig dit. Och precis som förra gången blev jag hemskickad, men den här gången fick inte ens en värktablett med mig... ;)
På kvällen den 26:e minskade nog värkarna något så jag fick sovit någon timma. Vid ettiden vaknade jag av ytterligare en av de kraftiga värkarna. Jag försökte klocka den, men lyckades inget vidare; när den första klingade av avlöstes den omedelbart av ytterligare en vanlig värk och en till innan det tog slut. Jag fick några minuters vila och sedan började det igen. Jag hade regelbundet värkar i drygt tio minuter och sedan ett par tre minuters vila innan nästa sjok av värkar började.
Jag tillbringade nån timme eller så inne i duschen, stående på alla fyra med duschmunstycket riktat rakt mot ländryggen för att få lite lindring. När inte heller det hjälpte längre ropade jag efter Steve.
Det tog ett bra tag innan han dels vaknade och dels fattade att jag behövde hans hjälp så han pallrade sig upp och kom in till mig... Jag beordrade honom att ringa in till förlossningen. Och hjälpa mig upp ur duschen...
Han hjälpte mig upp och ut ur duschen och masserade sedan min rygg medans jag själv ringde. Kossan jag talade med informerade mig om att man inte kunde ha värkar i tio minuter i sträck men okej, jag kunde väl komma in då...
Den här gången lämnade jag alla väskorna hemma för jag tänkte då inte släpa dem fram och tillbaka en gång till i onödan.
Vi kom in på intagningsrummet 3:15 och genomgick samma procedur som de andra gångerna och med samma resultat; jag var fortfarande inte öppen mer än 3 cm.
Men värkarna hade nu övergått till normala värkar med c:a fem minuters mellanrum och hon konstaterade att lite mänskliga fick de faktiskt vara så jag skulle inte behöva åka hem en gång till. Så helv fem blev jag äntligen inlagd på ett förlossningsrum och fick lägga mig i badet. Jag skickade hem maken att parkera bilen, duscha, äta frukost - och hämta väskorna - och sedan låg jag och plaskade i närmare två timmar innan jag tyckte jag behövde ytterligare smärtlindring. Då fick jag bekanta mig med herr Lustgas, fortfarande i badet. Det var mycket intressant.
Så där låg jag och sjöng för mig själv om Madame Pompadour:
...Litervis champagne i karet hade Madame Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur?
Så säg mig, var är tvålen, vänner?...
Tio över åtta hävdade barnmorskan (den nya, de bytte där på morgonen) med bestämdhet att hon inte kunde genomföra någon undersökning medan jag låg kvar i karet så jag fick vackert kliva upp bara för att få reda på att jag nu var hela 4 cm öppen.
Därefter fick jag kliva tillbaka ner i badet, tror jag.
På kvällen den 26:e minskade nog värkarna något så jag fick sovit någon timma. Vid ettiden vaknade jag av ytterligare en av de kraftiga värkarna. Jag försökte klocka den, men lyckades inget vidare; när den första klingade av avlöstes den omedelbart av ytterligare en vanlig värk och en till innan det tog slut. Jag fick några minuters vila och sedan började det igen. Jag hade regelbundet värkar i drygt tio minuter och sedan ett par tre minuters vila innan nästa sjok av värkar började.
Jag tillbringade nån timme eller så inne i duschen, stående på alla fyra med duschmunstycket riktat rakt mot ländryggen för att få lite lindring. När inte heller det hjälpte längre ropade jag efter Steve.
Det tog ett bra tag innan han dels vaknade och dels fattade att jag behövde hans hjälp så han pallrade sig upp och kom in till mig... Jag beordrade honom att ringa in till förlossningen. Och hjälpa mig upp ur duschen...
Han hjälpte mig upp och ut ur duschen och masserade sedan min rygg medans jag själv ringde. Kossan jag talade med informerade mig om att man inte kunde ha värkar i tio minuter i sträck men okej, jag kunde väl komma in då...
Den här gången lämnade jag alla väskorna hemma för jag tänkte då inte släpa dem fram och tillbaka en gång till i onödan.
Vi kom in på intagningsrummet 3:15 och genomgick samma procedur som de andra gångerna och med samma resultat; jag var fortfarande inte öppen mer än 3 cm.
Men värkarna hade nu övergått till normala värkar med c:a fem minuters mellanrum och hon konstaterade att lite mänskliga fick de faktiskt vara så jag skulle inte behöva åka hem en gång till. Så helv fem blev jag äntligen inlagd på ett förlossningsrum och fick lägga mig i badet. Jag skickade hem maken att parkera bilen, duscha, äta frukost - och hämta väskorna - och sedan låg jag och plaskade i närmare två timmar innan jag tyckte jag behövde ytterligare smärtlindring. Då fick jag bekanta mig med herr Lustgas, fortfarande i badet. Det var mycket intressant.
Så där låg jag och sjöng för mig själv om Madame Pompadour:
...Litervis champagne i karet hade Madame Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur?
Så säg mig, var är tvålen, vänner?...
Tio över åtta hävdade barnmorskan (den nya, de bytte där på morgonen) med bestämdhet att hon inte kunde genomföra någon undersökning medan jag låg kvar i karet så jag fick vackert kliva upp bara för att få reda på att jag nu var hela 4 cm öppen.
Därefter fick jag kliva tillbaka ner i badet, tror jag.
Om någon missat det...
...så fyller bebisen två på söndag och i kväll protesterade han när jag skulle knyta upp honom för att söva honom. Det är inte första gången han protesterar förstås, han brukar inte vilja somna så han vill inte bli uppknuten för då vet han att han somnar...
Men idag var det inte det han protesterade mot utan han sa klart och tydligt: "Nej! Somna Mimmis säng"
Och då fick han såklart göra det.
Så idag har vår stora lilla son nattats i sin egen säng (med sin mor som en ostbåge bredvid sig) hand i hand, sjungande och pratande, så där som barn a-aaaaldrig lär sig göra om man bär/vaggar dem till sömns efter typ två månaders ålder
Anyway, alltså:
Han somnade av eget val i sin egen säng Och mamman och pappan fick dessutom bekräftelse i sitt föräldraskap; i att det funkar att låta honom växa och utvecklas i sin egen takt .
I trippen down memory lane har jag inget mer att tillföra just nu.
Onsdagen 25:e fortsatte värkarna precis som förut, utom att de kraftiga värkarna nog kom oftare, men jag gick i en ständig dimma av värkar och smärtstillande och det har trots allt gått två år, så jag minns helt enkelt inte bättre än så.
När jag läser tillbaka så beskrev jag på ett ställe tiden mellan tisdag kväll och onsdagen så här:
"...sista värken precis innan hon undersökte mig gick raskt från "smärtsam" på skalan till "plågsam" och sedan har det pendlat mellan plågsam och mer eller mindre outhärdlig under natten.
Har sovit i fem-tio minuterspass, dvs mellan värkarna som kommit mellan 8 och 10 minuters mellanrum hela natten/morgonen. Nu är de lite tätare igen, men jag väntar in tre minuters mellanrum och knaprar panodil, tills dess, enligt ordination. Pendlar mellan soffan/sängen med vetevärmaren till duschen och tillbaka igen.
Det jag just nu längtar mest efter är en enda timme utan värkar, så jag får vila upp mig lite, kanske äta i lugn och ro, sedan får det gärna sätta igång på riktigt."
I mitt minne så har intensiteten i värkarna mildrats lite, men jag sitter ändå och kämpar lite mot impulsen att börja flämtanda när jag skriver och tänker tillbaka och när jag läser vad jag en gång skrivit om det så är jag glad att jag glömt så mycket av det.
Någon av dagarna; onsdagen eller torsdagen, åkte vi in till NTF för att hyra babyskydd. Jag satt med mina värkar i bilen och bara det var illa nog. Ännu värre var all jäkla snö som låg så det blev lite extra guppigt att sitta i bilen
Och att försöka ta sig fram till fots över snövallarna var inte någon picnic heller. Men iväg kom vi, babyskydd fick vi hem, och värkarna fortsatte.
Idag i den verkliga världen, i nutid har jag och Benjamin varit och köpt födelsedagspresenter till Sanna och till Engla. Han visste vad vi skulle göra och höll på att få ett psykbryt på parkeringsplatsen när vi hämtat p-biljetten. Sanna! Engla! protesterade han, och var helt förtvivlad för att vi gick tillbaka till bilen istället för att köpa presenterna
Ja han lugnade sig och vi kunde handla. Jag hade redan tänkt ut vad jag ville köpa till Sanna, fast jag tvekade lite eftersom tipsen från Sannas mamma Julia handlade om helt andra saker.. Men jag tänkte kolla om det fanns i allafall och hade nästan bestämt mig för att köpa den ialla fall. Och det fanns ett enda exemplar av den i affären... och det var skadat...
Så vi kollade runt lite planlöst tills Benjamin satte nåt i händerna på mig. "Sanna" sa han, och jag tänkte precis lägga tillbaka den innan jag insåg att det nog var ännu bättre än det jag tänkt eftersom det t.om. stämde med "önskelistan" vi fått. Så han fick en peng och så fick han gå och köpa presenten och packa in den nästan själv. Jag paketerade och han tejpade ;)
(Och nu är ju inte Sannas mamma det minsta nyfiken på vad jag köpt och på vad jag inte köpte, eller hur?)
Och sedan köpte vi presenterna till Engla, och när vi satt och packade in dem här hemma så sjöng pojken "Ja må hon leva" på sitt eget lilla sätt, men klart och tydligt och avslutade med rungande hurra.
Jag tror han begripit vad vi ska göra i helgen ;)
Men idag var det inte det han protesterade mot utan han sa klart och tydligt: "Nej! Somna Mimmis säng"
Och då fick han såklart göra det.
Så idag har vår stora lilla son nattats i sin egen säng (med sin mor som en ostbåge bredvid sig) hand i hand, sjungande och pratande, så där som barn a-aaaaldrig lär sig göra om man bär/vaggar dem till sömns efter typ två månaders ålder
Anyway, alltså:
Han somnade av eget val i sin egen säng Och mamman och pappan fick dessutom bekräftelse i sitt föräldraskap; i att det funkar att låta honom växa och utvecklas i sin egen takt .I trippen down memory lane har jag inget mer att tillföra just nu.
Onsdagen 25:e fortsatte värkarna precis som förut, utom att de kraftiga värkarna nog kom oftare, men jag gick i en ständig dimma av värkar och smärtstillande och det har trots allt gått två år, så jag minns helt enkelt inte bättre än så.
När jag läser tillbaka så beskrev jag på ett ställe tiden mellan tisdag kväll och onsdagen så här:
"...sista värken precis innan hon undersökte mig gick raskt från "smärtsam" på skalan till "plågsam" och sedan har det pendlat mellan plågsam och mer eller mindre outhärdlig under natten.
Har sovit i fem-tio minuterspass, dvs mellan värkarna som kommit mellan 8 och 10 minuters mellanrum hela natten/morgonen. Nu är de lite tätare igen, men jag väntar in tre minuters mellanrum och knaprar panodil, tills dess, enligt ordination. Pendlar mellan soffan/sängen med vetevärmaren till duschen och tillbaka igen.
Det jag just nu längtar mest efter är en enda timme utan värkar, så jag får vila upp mig lite, kanske äta i lugn och ro, sedan får det gärna sätta igång på riktigt."
I mitt minne så har intensiteten i värkarna mildrats lite, men jag sitter ändå och kämpar lite mot impulsen att börja flämtanda när jag skriver och tänker tillbaka och när jag läser vad jag en gång skrivit om det så är jag glad att jag glömt så mycket av det.
Någon av dagarna; onsdagen eller torsdagen, åkte vi in till NTF för att hyra babyskydd. Jag satt med mina värkar i bilen och bara det var illa nog. Ännu värre var all jäkla snö som låg så det blev lite extra guppigt att sitta i bilen
Och att försöka ta sig fram till fots över snövallarna var inte någon picnic heller. Men iväg kom vi, babyskydd fick vi hem, och värkarna fortsatte.
Idag i den verkliga världen, i nutid har jag och Benjamin varit och köpt födelsedagspresenter till Sanna och till Engla. Han visste vad vi skulle göra och höll på att få ett psykbryt på parkeringsplatsen när vi hämtat p-biljetten. Sanna! Engla! protesterade han, och var helt förtvivlad för att vi gick tillbaka till bilen istället för att köpa presenterna
Ja han lugnade sig och vi kunde handla. Jag hade redan tänkt ut vad jag ville köpa till Sanna, fast jag tvekade lite eftersom tipsen från Sannas mamma Julia handlade om helt andra saker.. Men jag tänkte kolla om det fanns i allafall och hade nästan bestämt mig för att köpa den ialla fall. Och det fanns ett enda exemplar av den i affären... och det var skadat...
Så vi kollade runt lite planlöst tills Benjamin satte nåt i händerna på mig. "Sanna" sa han, och jag tänkte precis lägga tillbaka den innan jag insåg att det nog var ännu bättre än det jag tänkt eftersom det t.om. stämde med "önskelistan" vi fått. Så han fick en peng och så fick han gå och köpa presenten och packa in den nästan själv. Jag paketerade och han tejpade ;)
(Och nu är ju inte Sannas mamma det minsta nyfiken på vad jag köpt och på vad jag inte köpte, eller hur?)
Och sedan köpte vi presenterna till Engla, och när vi satt och packade in dem här hemma så sjöng pojken "Ja må hon leva" på sitt eget lilla sätt, men klart och tydligt och avslutade med rungande hurra.
Jag tror han begripit vad vi ska göra i helgen ;)
Minnet är luddigt...
...och jag orkade inte skriva ner min förlossningsberättelse när det var färskt i minnet, men nu gör jag ett försök i alla fall. Sakta men säkert.
På kvällen åkte vi in till förlossningen, mest bara för att vara säkra på att kunna komma in. Värkarna kom under eftermiddagen med 3-6 minuters mellanrum men de var inte särskilt kraftiga. Förrän vi kom in.
Men vi plockade med alla packade väskor, satte oss i bilen och körde ner. Jag antar att vi hade ringt först men det minns jag inte.
Vi kom in på intagningsrummet, de satte ctg och jag fick ligga där på britsen och vänta. Mitt i allt fick jag en värk som var så kraftig att det kändes som att jag höll på att vränga mig ut och in men nästa var som vanligt igen och nästa och nästa... Och en till kraftig och sen vanliga igen.
De konstaterade att jag hade värkar (duh!) men jag hade inte öppnat mig mer än nån ynklig centimeter så de beklagade och skickade hem mig igen med en panodil och en panocod i handen.
Så åkte vi hemåt. Jag försökte väl andas mig igenom värkarna och det gick okej så länge det var de vanliga. De andra kämpade hela min kropp emot. De gick som vågor igenom mig och jag fick ta spjärn för att överhuvudtaget kunna hantera dem. De fortsatte att komma med jämna och ojämna mellanrum men det var fortfarande ganska långt emellan dem. Vid det här laget hade även de vanliga värkarna minskat i frekvens igen och kom bara var tionde minut eller så, och ibland med längre mellanrum ändå och det var rena vilan jämfört med de andra.
Och med panocoden i kroppen så sov jag ändå ganska okej den natten, mellan värkarna.
På kvällen åkte vi in till förlossningen, mest bara för att vara säkra på att kunna komma in. Värkarna kom under eftermiddagen med 3-6 minuters mellanrum men de var inte särskilt kraftiga. Förrän vi kom in.
Men vi plockade med alla packade väskor, satte oss i bilen och körde ner. Jag antar att vi hade ringt först men det minns jag inte.
Vi kom in på intagningsrummet, de satte ctg och jag fick ligga där på britsen och vänta. Mitt i allt fick jag en värk som var så kraftig att det kändes som att jag höll på att vränga mig ut och in men nästa var som vanligt igen och nästa och nästa... Och en till kraftig och sen vanliga igen.
De konstaterade att jag hade värkar (duh!) men jag hade inte öppnat mig mer än nån ynklig centimeter så de beklagade och skickade hem mig igen med en panodil och en panocod i handen.
Så åkte vi hemåt. Jag försökte väl andas mig igenom värkarna och det gick okej så länge det var de vanliga. De andra kämpade hela min kropp emot. De gick som vågor igenom mig och jag fick ta spjärn för att överhuvudtaget kunna hantera dem. De fortsatte att komma med jämna och ojämna mellanrum men det var fortfarande ganska långt emellan dem. Vid det här laget hade även de vanliga värkarna minskat i frekvens igen och kom bara var tionde minut eller så, och ibland med längre mellanrum ändå och det var rena vilan jämfört med de andra.
Och med panocoden i kroppen så sov jag ändå ganska okej den natten, mellan värkarna.
Ungefär nu, för två år sedan...
..så hade jag haft lättare värkar i någon timma och börjat våga hoppas på att förlossningen kanske var på gång ändå, sådär sex dagar över tiden.
Jag hade haft molvärk sen jag vaknade och gått ner till jobbet för att hälsa på, vad jag hoppades var sista gången utan bebis, och vid lunch började det som sagt kännas som riktiga definierade men lätta värkar som höll i sig hela dagen. Under dagen började det att snöa rätt kraftigt så jag började oroa mig för att inte kunna komma ner till förlossningen, hur kul skulle det vara att åka ner på en pulka, typ?
Jag hade haft molvärk sen jag vaknade och gått ner till jobbet för att hälsa på, vad jag hoppades var sista gången utan bebis, och vid lunch började det som sagt kännas som riktiga definierade men lätta värkar som höll i sig hela dagen. Under dagen började det att snöa rätt kraftigt så jag började oroa mig för att inte kunna komma ner till förlossningen, hur kul skulle det vara att åka ner på en pulka, typ?
Glömde ju...
Det blir ingen förskola för B den här våren utan han blir hemma med sin pappa fram till sommaren, och flytten blir väl därmed spikad nu då. Lång och trist historia så den drar jag inte nu.
Benjamin fick matlagningsprylar i julklapp.
Så mamman fick bygga en spis så han kunde använda dem. Det blev riktigt bra. *stolt*
Och en dag förra helgen plackade bebisen fram skor och mössa och satte på sig dem. Sedan öppnade han ytterdörren och knallade ut och nerför trapporna. Halvvägs ner kom han på att han nog var lite kallt klädd.
Vantar kommenderade han. En mycket road mamma gav honom vantarna och fortsatte föja efter honom ner för trappan för att se när han skulle hejda sig. Porten behövde han lite hjälp med och det fick han, sen knallade han rakt ut i vattenpölarna.
Sen fick mamman nog och hämtade in honom igen.
Benjamin fick matlagningsprylar i julklapp.
Så mamman fick bygga en spis så han kunde använda dem. Det blev riktigt bra. *stolt*
Och en dag förra helgen plackade bebisen fram skor och mössa och satte på sig dem. Sedan öppnade han ytterdörren och knallade ut och nerför trapporna. Halvvägs ner kom han på att han nog var lite kallt klädd.
Vantar kommenderade han. En mycket road mamma gav honom vantarna och fortsatte föja efter honom ner för trappan för att se när han skulle hejda sig. Porten behövde han lite hjälp med och det fick han, sen knallade han rakt ut i vattenpölarna.
Sen fick mamman nog och hämtade in honom igen.
Framsteg
Bebisen kan nästan räkna. Fast han börjar konsekvent på två istället för ett; två åtta fyra (tå, åtta, syja) brukar det låta.
Nu har han fått ett sifferpussel i förtidig födelsedagspresent av farmor (jammo) och farfar (fafa- varför börjar de i hans huvud på olika bokstäver? ja men i alla fall, pusslet) han pusslar flera gånger per dag och man ska hjälpa till och räkna hur många båtar det är på trean och hur många glassar det är på sjuan osv och man ska lägga alla bitar på rätt plats och tala om vad de heter... Och nu har han utvecklat räknandet till två fyra fem åtta nio (tå, syja, sem, åtta, nini. Nini är tydligen valfritt nio eller tio. Eller möjligen betyder det första ni:et nio och det andra tio?).
Vi räknar på kulram också. Då ska vi räkna varje färg för sig och helst många gånger. Så han kan massor av färger också: röd och blå, gul, grön och svart. Orange, lila och rosa får han också till ganska bra.
Memin/Mimmi/Memi kallar han sig själv. B:et har han rationaliserat bort och följdaktligen tjuter han glatt Memins Me varje gång han ser bokstaven B. Den bokstaven är han redan riktigt säker på. Han har lite svårt att skilja vårt play-dough-forms-B från vårt play-dough-forms-E, men just dessa är ganska lika varandra och annars hittar han B överallt och ingenstans. Att S:et står för Sanna har han också ganska klart för sig. Oftast ;)
Sanna är ju favoriten, alla grenar, och mamman räknar med att få henne som svärdotter om ett par år. Åtminstone om de ska fortsätta så här:
.
Mamman stod och gjorde sig iordning häromveckan och lade ifrån sig eyelinern för att svara i telefon. Uppenbarligen är bebisen både uppmärksam och motoriskt skicklig, för den mesta eyelinern hamnade ungefär den den skulle. Fast på honom själv då, förstås.
Snygg blev han. Eller sygg som han själv säger. :)
Och så var mamman och bebisen hos mormor Siv och hälsade på. Och testade hennes chokladfontän. Så Sanna får kanske finna sig i att bli nedflyttad från en säker till en delad förstaplats? Med tanke på att bebisen sedan dess kommer med telefonen i högsta hugg och deklarerar Mommo Sii sisådär fyra gånger om dagen...
Julen gick inte obemärkt förbi. Bebisen är numera paketgalen. Men han ger lika gärna som han får.
Han kom med en miniräknare instoppad i omslaget till en av mammans böcker och deklarerade stolt Jonna när han lämnade över det egenkomponerade paketet till mig för vidare befodran till den uttänkta adressaten. Som dock inte fick något paket.
Några dagar senare la han alla våra våra fjärrkontroller i en påse och lämnade över denna med samma anvisning som sist: Jonna. Mamman påpekade att han inte fick ge bort fjärkontrollerna för de behövde de ha själva. Bebisen bytte då snabbt innehållet i paketet och tänkte istället ge sin stackars moster ett gäng (bättre begagnade?) pappernäsdukar. Även denna presentutdelning förstörde mamman. I gengäld får väl bebisen lov att packa in de gamla bebisleksaker vi tänkt ge Mio i ett fint paket och ge det till Jonna..?
Nu har han fått ett sifferpussel i förtidig födelsedagspresent av farmor (jammo) och farfar (fafa- varför börjar de i hans huvud på olika bokstäver? ja men i alla fall, pusslet) han pusslar flera gånger per dag och man ska hjälpa till och räkna hur många båtar det är på trean och hur många glassar det är på sjuan osv och man ska lägga alla bitar på rätt plats och tala om vad de heter... Och nu har han utvecklat räknandet till två fyra fem åtta nio (tå, syja, sem, åtta, nini. Nini är tydligen valfritt nio eller tio. Eller möjligen betyder det första ni:et nio och det andra tio?).
Vi räknar på kulram också. Då ska vi räkna varje färg för sig och helst många gånger. Så han kan massor av färger också: röd och blå, gul, grön och svart. Orange, lila och rosa får han också till ganska bra.
Memin/Mimmi/Memi kallar han sig själv. B:et har han rationaliserat bort och följdaktligen tjuter han glatt Memins Me varje gång han ser bokstaven B. Den bokstaven är han redan riktigt säker på. Han har lite svårt att skilja vårt play-dough-forms-B från vårt play-dough-forms-E, men just dessa är ganska lika varandra och annars hittar han B överallt och ingenstans. Att S:et står för Sanna har han också ganska klart för sig. Oftast ;)
Sanna är ju favoriten, alla grenar, och mamman räknar med att få henne som svärdotter om ett par år. Åtminstone om de ska fortsätta så här:
.Mamman stod och gjorde sig iordning häromveckan och lade ifrån sig eyelinern för att svara i telefon. Uppenbarligen är bebisen både uppmärksam och motoriskt skicklig, för den mesta eyelinern hamnade ungefär den den skulle. Fast på honom själv då, förstås.
Snygg blev han. Eller sygg som han själv säger. :)
Och så var mamman och bebisen hos mormor Siv och hälsade på. Och testade hennes chokladfontän. Så Sanna får kanske finna sig i att bli nedflyttad från en säker till en delad förstaplats? Med tanke på att bebisen sedan dess kommer med telefonen i högsta hugg och deklarerar Mommo Sii sisådär fyra gånger om dagen...
Julen gick inte obemärkt förbi. Bebisen är numera paketgalen. Men han ger lika gärna som han får.
Han kom med en miniräknare instoppad i omslaget till en av mammans böcker och deklarerade stolt Jonna när han lämnade över det egenkomponerade paketet till mig för vidare befodran till den uttänkta adressaten. Som dock inte fick något paket.
Några dagar senare la han alla våra våra fjärrkontroller i en påse och lämnade över denna med samma anvisning som sist: Jonna. Mamman påpekade att han inte fick ge bort fjärkontrollerna för de behövde de ha själva. Bebisen bytte då snabbt innehållet i paketet och tänkte istället ge sin stackars moster ett gäng (bättre begagnade?) pappernäsdukar. Även denna presentutdelning förstörde mamman. I gengäld får väl bebisen lov att packa in de gamla bebisleksaker vi tänkt ge Mio i ett fint paket och ge det till Jonna..?
