jenny.online

Vi var inne på förlossningen ytterligare en gång (under torsdagen?). Jag kallade hem S ifrån jobbet när värkarna blev för jobbiga och han kom så gott som omedelbart och körde mig dit. Och precis som förra gången blev jag hemskickad, men den här gången fick inte ens en värktablett med mig... ;)

På kvällen den 26:e minskade nog värkarna något så jag fick sovit någon timma. Vid ettiden vaknade jag av ytterligare en av de kraftiga värkarna. Jag försökte klocka den, men lyckades inget vidare; när den första klingade av avlöstes den omedelbart av ytterligare en vanlig värk och en till innan det tog slut. Jag fick några minuters vila och sedan började det igen. Jag hade regelbundet värkar i drygt tio minuter och sedan ett par tre minuters vila innan nästa sjok av värkar började.

Jag tillbringade nån timme eller så inne i duschen, stående på alla fyra med duschmunstycket riktat rakt mot ländryggen för att få lite lindring. När inte heller det hjälpte längre ropade jag efter Steve.
Det tog ett bra tag innan han dels vaknade och dels fattade att jag behövde hans hjälp så han pallrade sig upp och kom in till mig... Jag beordrade honom att ringa in till förlossningen. Och hjälpa mig upp ur duschen...

Han hjälpte mig upp och ut ur duschen och masserade sedan min rygg medans jag själv ringde. Kossan jag talade med informerade mig om att man inte kunde ha värkar i tio minuter i sträck men okej, jag kunde väl komma in då...
Den här gången lämnade jag alla väskorna hemma för jag tänkte då inte släpa dem fram och tillbaka en gång till i onödan.

Vi kom in på intagningsrummet 3:15 och genomgick samma procedur som de andra gångerna och med samma resultat; jag var fortfarande inte öppen mer än 3 cm.
Men värkarna hade nu övergått till normala värkar med c:a fem minuters mellanrum och hon konstaterade att lite mänskliga fick de faktiskt vara så jag skulle inte behöva åka hem en gång till. Så helv fem blev jag äntligen inlagd på ett förlossningsrum och fick lägga mig i badet. Jag skickade hem maken att parkera bilen, duscha, äta frukost - och hämta väskorna - och sedan låg jag och plaskade i närmare två timmar innan jag tyckte jag behövde ytterligare smärtlindring. Då fick jag bekanta mig med herr Lustgas, fortfarande i badet. Det var mycket intressant.
Så där låg jag och sjöng för mig själv om Madame Pompadour:

...Litervis champagne i karet hade Madame Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur?
Så säg mig, var är tvålen, vänner?...

Tio över åtta hävdade barnmorskan (den nya, de bytte där på morgonen) med bestämdhet att hon inte kunde genomföra någon undersökning medan jag låg kvar i karet så jag fick vackert kliva upp bara för att få reda på att jag nu var hela 4 cm öppen.
Därefter fick jag kliva tillbaka ner i badet, tror jag.