jenny.online

...så fyller bebisen  två på söndag och i kväll protesterade han när jag skulle knyta upp honom för att söva honom. Det är inte första gången han protesterar förstås, han brukar inte vilja somna så han vill inte bli uppknuten för då vet han att han somnar...
Men idag var det inte det han protesterade mot utan han sa klart och tydligt: "Nej! Somna Mimmis säng"
Och då fick han såklart göra det.

Så idag har vår stora lilla son nattats i sin egen säng (med sin mor som en ostbåge bredvid sig) hand i hand, sjungande och pratande, så där som barn a-aaaaldrig lär sig göra om man bär/vaggar dem till sömns efter typ två månaders ålder

Anyway, alltså: Han somnade av eget val i sin egen säng Och mamman och pappan fick dessutom bekräftelse i sitt föräldraskap; i att det funkar att låta honom växa och utvecklas i sin egen takt .



I trippen down memory lane har jag inget mer att tillföra just nu.
Onsdagen 25:e fortsatte värkarna precis som förut, utom att de kraftiga värkarna nog kom oftare, men jag gick i en ständig dimma av värkar och smärtstillande och det har trots allt gått två år, så jag minns helt enkelt inte bättre än så.  
När jag läser tillbaka så beskrev jag på ett ställe tiden mellan tisdag kväll och onsdagen så här:
"...sista värken precis innan hon undersökte mig gick raskt från "smärtsam" på skalan till "plågsam" och sedan har det pendlat mellan plågsam och mer eller mindre outhärdlig under natten.
Har sovit i fem-tio minuterspass, dvs mellan värkarna som kommit mellan 8 och 10 minuters mellanrum hela natten/morgonen. Nu är de lite tätare igen, men jag väntar in tre minuters mellanrum och knaprar panodil, tills dess, enligt ordination. Pendlar mellan soffan/sängen med vetevärmaren till duschen och tillbaka igen.

Det jag just nu längtar mest efter är en enda timme utan värkar, så jag får vila upp mig lite, kanske äta i lugn och ro, sedan får det gärna sätta igång på riktigt."

I mitt minne så har intensiteten i värkarna mildrats lite, men jag sitter ändå och kämpar lite mot impulsen att börja flämtanda när jag skriver och tänker tillbaka och när jag läser vad jag en gång skrivit om det så är jag glad att jag glömt så mycket av det.

Någon av dagarna; onsdagen eller torsdagen, åkte vi in till NTF för att hyra babyskydd. Jag satt med mina värkar i bilen och bara det var illa nog. Ännu värre var all jäkla snö som låg så det blev lite extra guppigt att sitta i bilen
Och att försöka ta sig fram till fots över snövallarna var inte någon picnic heller. Men iväg kom vi, babyskydd fick vi hem, och värkarna fortsatte.

Idag  i den verkliga världen, i nutid har jag och Benjamin varit och köpt födelsedagspresenter till Sanna och till Engla. Han visste vad vi skulle göra och höll på att få ett psykbryt på parkeringsplatsen när vi hämtat p-biljetten. Sanna! Engla! protesterade han, och var helt förtvivlad för att vi gick tillbaka till bilen istället för att köpa presenterna
Ja han lugnade sig och vi kunde handla. Jag hade redan tänkt ut vad jag ville köpa till Sanna, fast jag tvekade lite eftersom tipsen från Sannas mamma Julia handlade om helt andra saker.. Men jag tänkte kolla om det fanns i allafall och hade nästan bestämt mig för att köpa den ialla fall. Och det fanns ett enda exemplar av den i affären... och det var skadat...
Så vi kollade runt lite planlöst tills Benjamin satte nåt i händerna på mig. "Sanna" sa han, och jag tänkte precis lägga tillbaka den innan jag insåg att det nog var ännu bättre än det jag tänkt eftersom det t.om. stämde med "önskelistan" vi fått. Så han fick en peng och så fick han gå och köpa presenten och packa in den nästan själv. Jag paketerade och han tejpade ;)
(Och nu är ju inte Sannas mamma det minsta nyfiken på vad jag köpt och på vad jag inte köpte, eller hur?) 

Och sedan köpte vi presenterna till Engla, och när vi satt och packade in dem här hemma så sjöng pojken "Ja må hon leva" på sitt eget lilla sätt, men klart och tydligt och avslutade med rungande hurra.
Jag tror han begripit vad vi ska göra i helgen ;)