Minnet är luddigt...
...och jag orkade inte skriva ner min förlossningsberättelse när det var färskt i minnet, men nu gör jag ett försök i alla fall. Sakta men säkert.
På kvällen åkte vi in till förlossningen, mest bara för att vara säkra på att kunna komma in. Värkarna kom under eftermiddagen med 3-6 minuters mellanrum men de var inte särskilt kraftiga. Förrän vi kom in.
Men vi plockade med alla packade väskor, satte oss i bilen och körde ner. Jag antar att vi hade ringt först men det minns jag inte.
Vi kom in på intagningsrummet, de satte ctg och jag fick ligga där på britsen och vänta. Mitt i allt fick jag en värk som var så kraftig att det kändes som att jag höll på att vränga mig ut och in men nästa var som vanligt igen och nästa och nästa... Och en till kraftig och sen vanliga igen.
De konstaterade att jag hade värkar (duh!) men jag hade inte öppnat mig mer än nån ynklig centimeter så de beklagade och skickade hem mig igen med en panodil och en panocod i handen.
Så åkte vi hemåt. Jag försökte väl andas mig igenom värkarna och det gick okej så länge det var de vanliga. De andra kämpade hela min kropp emot. De gick som vågor igenom mig och jag fick ta spjärn för att överhuvudtaget kunna hantera dem. De fortsatte att komma med jämna och ojämna mellanrum men det var fortfarande ganska långt emellan dem. Vid det här laget hade även de vanliga värkarna minskat i frekvens igen och kom bara var tionde minut eller så, och ibland med längre mellanrum ändå och det var rena vilan jämfört med de andra.
Och med panocoden i kroppen så sov jag ändå ganska okej den natten, mellan värkarna.
På kvällen åkte vi in till förlossningen, mest bara för att vara säkra på att kunna komma in. Värkarna kom under eftermiddagen med 3-6 minuters mellanrum men de var inte särskilt kraftiga. Förrän vi kom in.
Men vi plockade med alla packade väskor, satte oss i bilen och körde ner. Jag antar att vi hade ringt först men det minns jag inte.
Vi kom in på intagningsrummet, de satte ctg och jag fick ligga där på britsen och vänta. Mitt i allt fick jag en värk som var så kraftig att det kändes som att jag höll på att vränga mig ut och in men nästa var som vanligt igen och nästa och nästa... Och en till kraftig och sen vanliga igen.
De konstaterade att jag hade värkar (duh!) men jag hade inte öppnat mig mer än nån ynklig centimeter så de beklagade och skickade hem mig igen med en panodil och en panocod i handen.
Så åkte vi hemåt. Jag försökte väl andas mig igenom värkarna och det gick okej så länge det var de vanliga. De andra kämpade hela min kropp emot. De gick som vågor igenom mig och jag fick ta spjärn för att överhuvudtaget kunna hantera dem. De fortsatte att komma med jämna och ojämna mellanrum men det var fortfarande ganska långt emellan dem. Vid det här laget hade även de vanliga värkarna minskat i frekvens igen och kom bara var tionde minut eller så, och ibland med längre mellanrum ändå och det var rena vilan jämfört med de andra.
Och med panocoden i kroppen så sov jag ändå ganska okej den natten, mellan värkarna.
Kommentarer
Trackback