Nyklippt
Nu funkar det att ladda upp bilder igen så tada, här är underverket:
Och det blev jul i år igen. Julkort hann jag inte med i år heller, så håll tillgodo med detta:
Frisyrkavalkad; Dagens ilandsproblem
Jag ska till frissan imorgon, äntligen, och behövde ha lite (minnes-)bilder av när jag senast hade en frisyr jag trivdes i...
Det var länge sen.
Så nu frossar jag i både bra och mer traumatiska hårdagar en stund och så får vi se om inlägget får ligga kvar eller om jag raderar det när jag är hemma igen..
Så här såg jag ut när jag och S blev tillsammans. Ganska långt, men slitet och tunt. Lite avrundat framtill liksom mellan långder och lugg.
Jag klippte mig relativt snart och resultatet blev detta, som jag också trivdes bra i: Lite kortare men med rätt mycket längd i, mer lugg i både kortare och längre variant och lätt uppklippt framtill. Och väldigt friskt och fräscht.
Håret sparades ut igen och slingades blondare för att få till brudfrisyren.
Lite väl blont och alldeles för slitet, men fortfarande en frisyr som kändes bra; september 2005
Sen vill jag ha en enkel frisyr, bara få bort det slitna. Gärna testa någon ny frisyr men jag måste kunna sätta upp håret och slippa fixa för mycket med det. Gravid som jag var ville jag inte heller joxa med färgning alltför mycket utan bad min frisör att färga håret så nära min ursprungsfärg som möjligt för att slippa promblemet med utväxten... Resultatet blev... rött! Och så uppklippt att det inte fanns en chans i helv-te att sätta upp håret. Men det var å andra sidan fullständigt omöjligt att styla så det blev snyggt så önskemålet om att slippa fixa med håret måste väl kanske anses som uppfyllt?
Två månader senare (och höggravid och 25 kg tyngre än bå bild ett) var jag inte mycket nöjdare men det mesta av det röda hade i alla fall försvunnit...
Sen har jag sparat ut, klippt mig så sällan jag kunnat. Hos en ny frisör, of course, som försökt hjälpa till att få det som jag ville ha det, eller åtminstone komma några steg på vägen dit... .
Det började bli till en acceptabel frisyr igen; det blev mindre och mindre uppklippt och överhåret började "växa ihop" med underhåret även om (överhåret) det fortfarande var bra mycket kortare än jag ville ha det så började det nå den längden att jag kunde sätta upp håret hjälpligt. Och hade några bra hårdagar för första gången på närmare två år...
Så var min nya ordinarie frisör upptagen och hennes kollega tog sig an mig. Och fattade inte alls vad jag sa, utan klippte upp hårhelv-tet ännu mer igen!! Inte så illa som det var från början av katastrofklippningarna men tillräckligt illa.
Och detta är ett av de senaste fotona. Det syns nog inte så tydligt men håret hänger liksom i två lager. Det längre underhåret hänger för sig på en längd och överhåret för sig på en annan och ser inte ens ut att höra till samma frisyr...
Så frågan är hur jag går vidare härifrån. Topparna är rejält slitna på underhåret men inte så mycket på överhåret. Helst skulle jag vilja ha tillbaka frisyr ett eller frisyr två . Maken skulle föredra det långre om han fick bestämma. Tyvärr får han inte det, men viss hänsyn kan jag tänka mig att ta till hans önskemål. Mycket för att jag själv vill ha det längre också. ;)
Nu var i alla fall återigen "min" frisör upptagen. Det blir ju lätt så när man drar ut för långe på tiden mellan klippningarna och sedan måste klippa sig akut... Men jag måste alltså få kanske ytterligare en ny frisyr att förstå att mitt hår ska inte vara uppklippt. Helst utan att skrika "Ge f-n i att klippa upp mitt hår!"
Nu är det ju ett par år och ganska många kilon mellan de olika bilderna, så även om man skulle kopiera en av de gamla frisyrerna rakt av skulle resultatet förmodligen inte bli detsamma längre...
Ena alternativet är att helt enkelt klippa av håret längs med överhåret, få jämnlångt men kortare, strax över axelhöjd, eventuellt klippa upp lite bara framtill igen... Alltså en ny frisyr med en gång, ganska mycket kortare men gärna inspirerad av frisyr två.
Andra alternativet är att behålla mer av den gamla uppklippningen genom att behålla mer av längden. Bara klippa det allra slitnaste och satsa på att börja från scratch med en ny frisyr först om några ytterligare klippningar, när även överhåret blivit tillräckligt långt..?
Några förslag?
Det var länge sen.
Så nu frossar jag i både bra och mer traumatiska hårdagar en stund och så får vi se om inlägget får ligga kvar eller om jag raderar det när jag är hemma igen..
Så här såg jag ut när jag och S blev tillsammans. Ganska långt, men slitet och tunt. Lite avrundat framtill liksom mellan långder och lugg.
Jag klippte mig relativt snart och resultatet blev detta, som jag också trivdes bra i: Lite kortare men med rätt mycket längd i, mer lugg i både kortare och längre variant och lätt uppklippt framtill. Och väldigt friskt och fräscht.
Håret sparades ut igen och slingades blondare för att få till brudfrisyren.
Lite väl blont och alldeles för slitet, men fortfarande en frisyr som kändes bra; september 2005
Sen vill jag ha en enkel frisyr, bara få bort det slitna. Gärna testa någon ny frisyr men jag måste kunna sätta upp håret och slippa fixa för mycket med det. Gravid som jag var ville jag inte heller joxa med färgning alltför mycket utan bad min frisör att färga håret så nära min ursprungsfärg som möjligt för att slippa promblemet med utväxten... Resultatet blev... rött! Och så uppklippt att det inte fanns en chans i helv-te att sätta upp håret. Men det var å andra sidan fullständigt omöjligt att styla så det blev snyggt så önskemålet om att slippa fixa med håret måste väl kanske anses som uppfyllt?
Två månader senare (och höggravid och 25 kg tyngre än bå bild ett) var jag inte mycket nöjdare men det mesta av det röda hade i alla fall försvunnit...
Sen har jag sparat ut, klippt mig så sällan jag kunnat. Hos en ny frisör, of course, som försökt hjälpa till att få det som jag ville ha det, eller åtminstone komma några steg på vägen dit... .
Det började bli till en acceptabel frisyr igen; det blev mindre och mindre uppklippt och överhåret började "växa ihop" med underhåret även om (överhåret) det fortfarande var bra mycket kortare än jag ville ha det så började det nå den längden att jag kunde sätta upp håret hjälpligt. Och hade några bra hårdagar för första gången på närmare två år...
Så var min nya ordinarie frisör upptagen och hennes kollega tog sig an mig. Och fattade inte alls vad jag sa, utan klippte upp hårhelv-tet ännu mer igen!! Inte så illa som det var från början av katastrofklippningarna men tillräckligt illa.
Och detta är ett av de senaste fotona. Det syns nog inte så tydligt men håret hänger liksom i två lager. Det längre underhåret hänger för sig på en längd och överhåret för sig på en annan och ser inte ens ut att höra till samma frisyr...
Så frågan är hur jag går vidare härifrån. Topparna är rejält slitna på underhåret men inte så mycket på överhåret. Helst skulle jag vilja ha tillbaka frisyr ett eller frisyr två . Maken skulle föredra det långre om han fick bestämma. Tyvärr får han inte det, men viss hänsyn kan jag tänka mig att ta till hans önskemål. Mycket för att jag själv vill ha det längre också. ;)
Nu var i alla fall återigen "min" frisör upptagen. Det blir ju lätt så när man drar ut för långe på tiden mellan klippningarna och sedan måste klippa sig akut... Men jag måste alltså få kanske ytterligare en ny frisyr att förstå att mitt hår ska inte vara uppklippt. Helst utan att skrika "Ge f-n i att klippa upp mitt hår!"
Nu är det ju ett par år och ganska många kilon mellan de olika bilderna, så även om man skulle kopiera en av de gamla frisyrerna rakt av skulle resultatet förmodligen inte bli detsamma längre...
Ena alternativet är att helt enkelt klippa av håret längs med överhåret, få jämnlångt men kortare, strax över axelhöjd, eventuellt klippa upp lite bara framtill igen... Alltså en ny frisyr med en gång, ganska mycket kortare men gärna inspirerad av frisyr två.
Andra alternativet är att behålla mer av den gamla uppklippningen genom att behålla mer av längden. Bara klippa det allra slitnaste och satsa på att börja från scratch med en ny frisyr först om några ytterligare klippningar, när även överhåret blivit tillräckligt långt..?
Några förslag?
äkta kärlek
Bebisen har blivit romantiker. "Mamma älskar Benjamin" sa mamman. "Menmin eska vatten" sa (den uttorkade och törstiga) bebisen. 
En skitsak?
Klockan 13 förra måndagen kräktes bebisen i pappans bil. En gång, två gånger, fyra gånger när de skulle hämta storebror...
Klockan 18 när mamman kommit hem kräktes bebisen på henne också. Bara för säkerhets skull liksom.
Sen kräktes han på natten och på tisdagen och den natten också. Där fick han sällskap av pappan. Och när han kräktes på onsdagsmorgonen ringde mamman, som var ledig, till BVC. Ja om han ammar, dricker och kissar är det ingen större fara. Sedan kände sig mamman lite lugnare - och så kräktes han inte mer. Han var fortfarande trött och slö, men verkade okej annars, och han åt mat igen.
På onsdagskvällen började det igen. Mamman fick hela famnen full av dagens mat. Sedan var det bra. Med bebisen men då var det förståss mammans tur istället. Nå, det gick över snabbt och familjen repade sig. Ända tills fredagsmorgonen då bebisen överraskade sina ömma föräldrar med ännu en omgång... Då åkte de ömma föräldrarna till Drottning Silvias barnsjukhus. Där fick de ett eget väntrum särskilt för barn med magsjuka. Väntan där blev ungefär tio minuter längre än vad bebisen tyckte kändes okej. Sedan fick de komma in i rum 106. Sköterskan tog tempen och förhörde sig om sjukdomshistorian. Sedan gick hon och återvände med en mugg vätskersättning och ett meddelande om att läkaren kommer senare innan hon själv gick vidare till nästa patient.
Tre timmar senare hade bebisen läst alla böckerna som låg på rummet, inkl den engelska romanen, lyst mamman i öronen 23 gånger och i näsan 42. skedat i sig 2 dl vätskeersättning, fyllt 1 blöja (för 3:e gången med så koncentrerad urin att det blev gulbruna fläckar istället) och snurrat 63 varv på snurrpallen. Han hade också spolat ner ungefär 14 meter toapapper i toaletten och kollat på 6 ambulanser utanför fönstret. Pappan hade tagit 5 promenader varav 3 var för att lägga på mer pengar på 8 kr/timmes-parkeringen och mamman hade nästan-somnat 2 gånger och hindrat bebisen från att trycka på larmknappen 2 gånger och 0gånger hade läkare och/eller sköterskor kollat till oss...
Då tryckte pappan på larmknappen och mamman hindrade honom inte.
Vips så kom det en liten sköterska som påminde om Martin Stenmarck och undrade vad de kunde göra för oss.
Ja, kanske att det där med vätska/uttorkning kunde vara något att börja med? Skulle urinen vara så koncentrerad?
Nja, det skulle den nog inte. Men de kunde ju ta ett urinprov föreslog han och kolla om det var något annat fel? Bakterier eller kristaller eller så? Enklaste sättet på blöjbarn (ja på pojkar då förstås) är att sätta en plastmugg innanför blöjan och sen vänta på att det ska skvala... Så vi kunde vänta kvar i rummet så kommer de och hämtar upp urinprovet när det är klart... Och det var bara sex patienter före oss så det skulle nog inte ta såå lång tid..?
Men då hade vi tröttnat på att vänta, så vi förblev formellt inskrivna fram till kl 21men kunde åka därifrån med ett provtagningsrör i handväskan och en plastmugg i blöjan...
Bebisen, som gått på övertid de senaste två timmarna, somnade gott i bilen medans vi hämtade storebror och handlade. Hemma plockade vi en jättefull mugg ur blöjan på ett nyvaken och mycket förvånad pojk och gjorde iordning ett urinprov att ta med tillbaka.
Vi åt middag i lugn och ro lekte lite och sedan åkte bebisen och mamman själv tillbaka med provet. Vi köade bara en liten stund först för att anmäla att vi var tillbaka och sedan fick vi lov att gå in, själva leta upp en läkare och lämna över provet. Och sen fick vi ett nytt rum där vi fick vänta på läkaren.
Ja vi åkte ju egentligen inte för att få veta vad det var för fel på honom utan snarare för att säkerställa att det inte var något fel på honom, men det var ändå lite snopet när läkaren trillade in och konstaterade att urinprovet visade att allt var bra men att han ätit och druckit lite för lite de senaste dygnen (Jo, det visste vi...) Exakt en timme efter att vi parkerat körde vi därifrån igen men en mild förhoppning om att aldrig, aldrig, aldrig mer behöva åka dit igen...
Bebisen kräktes en gång till, vid 00.30 natten till lördagen. Vilket innebär att han haft magsjuka med kräkningar i ganska precis 4,5 dygn, men sedan var det över. Tror vi. Efter det har maten åtminstone gått igenom honom istället för att studsa upp igen. Rakt igenom.
På söndagen bajsade han för första (och andra och tredje och...)gången sedan måndagen. Han satt och lekte på vardagsrumsmattan i godan ro när det brände av en explosion i blöjan.
Han gnällde till och mamman gick dit. Och undrade varför hon överhuvudtaget låtit en magsjuk bebis leka på mattan. Sedan fick hon försöka bära bebisen utan att blöjan läckte (det gick inte) till badrummet för en grundlig sanering av bebisen (det gick, fast inte utan protester från bebisen), golv och matta (det gick också, fast inte utan protester från mamman).
Summa summarum: Vi har haft en riktig skitvecka, men vi har det jäkligt välstädat i vardagsrummet just nu.
Klockan 18 när mamman kommit hem kräktes bebisen på henne också. Bara för säkerhets skull liksom.
Sen kräktes han på natten och på tisdagen och den natten också. Där fick han sällskap av pappan. Och när han kräktes på onsdagsmorgonen ringde mamman, som var ledig, till BVC. Ja om han ammar, dricker och kissar är det ingen större fara. Sedan kände sig mamman lite lugnare - och så kräktes han inte mer. Han var fortfarande trött och slö, men verkade okej annars, och han åt mat igen.
På onsdagskvällen började det igen. Mamman fick hela famnen full av dagens mat. Sedan var det bra. Med bebisen men då var det förståss mammans tur istället. Nå, det gick över snabbt och familjen repade sig. Ända tills fredagsmorgonen då bebisen överraskade sina ömma föräldrar med ännu en omgång... Då åkte de ömma föräldrarna till Drottning Silvias barnsjukhus. Där fick de ett eget väntrum särskilt för barn med magsjuka. Väntan där blev ungefär tio minuter längre än vad bebisen tyckte kändes okej. Sedan fick de komma in i rum 106. Sköterskan tog tempen och förhörde sig om sjukdomshistorian. Sedan gick hon och återvände med en mugg vätskersättning och ett meddelande om att läkaren kommer senare innan hon själv gick vidare till nästa patient.
Tre timmar senare hade bebisen läst alla böckerna som låg på rummet, inkl den engelska romanen, lyst mamman i öronen 23 gånger och i näsan 42. skedat i sig 2 dl vätskeersättning, fyllt 1 blöja (för 3:e gången med så koncentrerad urin att det blev gulbruna fläckar istället) och snurrat 63 varv på snurrpallen. Han hade också spolat ner ungefär 14 meter toapapper i toaletten och kollat på 6 ambulanser utanför fönstret. Pappan hade tagit 5 promenader varav 3 var för att lägga på mer pengar på 8 kr/timmes-parkeringen och mamman hade nästan-somnat 2 gånger och hindrat bebisen från att trycka på larmknappen 2 gånger och 0gånger hade läkare och/eller sköterskor kollat till oss...
Då tryckte pappan på larmknappen och mamman hindrade honom inte.
Vips så kom det en liten sköterska som påminde om Martin Stenmarck och undrade vad de kunde göra för oss.
Ja, kanske att det där med vätska/uttorkning kunde vara något att börja med? Skulle urinen vara så koncentrerad?
Nja, det skulle den nog inte. Men de kunde ju ta ett urinprov föreslog han och kolla om det var något annat fel? Bakterier eller kristaller eller så? Enklaste sättet på blöjbarn (ja på pojkar då förstås) är att sätta en plastmugg innanför blöjan och sen vänta på att det ska skvala... Så vi kunde vänta kvar i rummet så kommer de och hämtar upp urinprovet när det är klart... Och det var bara sex patienter före oss så det skulle nog inte ta såå lång tid..?
Men då hade vi tröttnat på att vänta, så vi förblev formellt inskrivna fram till kl 21men kunde åka därifrån med ett provtagningsrör i handväskan och en plastmugg i blöjan...
Bebisen, som gått på övertid de senaste två timmarna, somnade gott i bilen medans vi hämtade storebror och handlade. Hemma plockade vi en jättefull mugg ur blöjan på ett nyvaken och mycket förvånad pojk och gjorde iordning ett urinprov att ta med tillbaka.
Vi åt middag i lugn och ro lekte lite och sedan åkte bebisen och mamman själv tillbaka med provet. Vi köade bara en liten stund först för att anmäla att vi var tillbaka och sedan fick vi lov att gå in, själva leta upp en läkare och lämna över provet. Och sen fick vi ett nytt rum där vi fick vänta på läkaren.
Ja vi åkte ju egentligen inte för att få veta vad det var för fel på honom utan snarare för att säkerställa att det inte var något fel på honom, men det var ändå lite snopet när läkaren trillade in och konstaterade att urinprovet visade att allt var bra men att han ätit och druckit lite för lite de senaste dygnen (Jo, det visste vi...) Exakt en timme efter att vi parkerat körde vi därifrån igen men en mild förhoppning om att aldrig, aldrig, aldrig mer behöva åka dit igen...
Bebisen kräktes en gång till, vid 00.30 natten till lördagen. Vilket innebär att han haft magsjuka med kräkningar i ganska precis 4,5 dygn, men sedan var det över. Tror vi. Efter det har maten åtminstone gått igenom honom istället för att studsa upp igen. Rakt igenom.
På söndagen bajsade han för första (och andra och tredje och...)gången sedan måndagen. Han satt och lekte på vardagsrumsmattan i godan ro när det brände av en explosion i blöjan.
Han gnällde till och mamman gick dit. Och undrade varför hon överhuvudtaget låtit en magsjuk bebis leka på mattan. Sedan fick hon försöka bära bebisen utan att blöjan läckte (det gick inte) till badrummet för en grundlig sanering av bebisen (det gick, fast inte utan protester från bebisen), golv och matta (det gick också, fast inte utan protester från mamman).
Summa summarum: Vi har haft en riktig skitvecka, men vi har det jäkligt välstädat i vardagsrummet just nu.
Benjamins danmarkstur
Ja, Benjamin var förstås med över till Danmark. Han hade det rätt livat med pappa och mormor på vägen dit (då mamma var ur funktion)
Lördagsgodis fick han, inköpt på båten. Jag tror aldrig han har varit med om att vi köpt så mycket godis på en och samma gång, och då höll vi oss ändå ganska lugna med det, men det var nog både himmel och helvete för honom att hjälpa till att packa upp när vi kom hem ;)
När vi klev in i c-view fick vi se en bekant figur: Nicke Nyfiken stod där och hälsade alla barn välkomna. Benjamin hälsade lite på håll, med ett fast grepp om mormor. Det var nog säkrast så...
Vi fikade på bullar och Benjamin gick runt och trodde sig leka med de andra barnen på båten ;)
När vi körde av båten somnade Benjamin. Vi la över honom i vagnen och körde runt honom på Fredrikshamns gator sovande medans vi kikade i affärer. Ett wienerbrød med chokolade hade mamman och mormorn redan bestämt att gossen skulle få så vi köpte med oss ett i en påse.
Sedan var det dags att köra på båten igen och Benjamin sov fortfarande. Han vaknade (väcktes) när vi skulle ur bilen på färjan så Danmark missade han helt den här gången, men han var lika nöjd för det.
Vi åt lunch på båten medans den låg relativt stilla och Benjamin flirtade vilt med bordsgrannarna mellan tuggorna. En jätteportion köttbullar och mos satte han i sig och efter det nästan en hel glass.
Pappan och mormorn fick sköta både shopping och barnlek större delen av tillbakaresan medans mamman krampaktigt höll sig fast i båten.
Wienerbrödet glömdes av och lades undan till dagen efter då Benjamin fick det till förmiddagsfikat. Det var rätt populärt.
Lördagsgodis fick han, inköpt på båten. Jag tror aldrig han har varit med om att vi köpt så mycket godis på en och samma gång, och då höll vi oss ändå ganska lugna med det, men det var nog både himmel och helvete för honom att hjälpa till att packa upp när vi kom hem ;)
När vi klev in i c-view fick vi se en bekant figur: Nicke Nyfiken stod där och hälsade alla barn välkomna. Benjamin hälsade lite på håll, med ett fast grepp om mormor. Det var nog säkrast så...
Vi fikade på bullar och Benjamin gick runt och trodde sig leka med de andra barnen på båten ;)
När vi körde av båten somnade Benjamin. Vi la över honom i vagnen och körde runt honom på Fredrikshamns gator sovande medans vi kikade i affärer. Ett wienerbrød med chokolade hade mamman och mormorn redan bestämt att gossen skulle få så vi köpte med oss ett i en påse.
Sedan var det dags att köra på båten igen och Benjamin sov fortfarande. Han vaknade (väcktes) när vi skulle ur bilen på färjan så Danmark missade han helt den här gången, men han var lika nöjd för det.
Vi åt lunch på båten medans den låg relativt stilla och Benjamin flirtade vilt med bordsgrannarna mellan tuggorna. En jätteportion köttbullar och mos satte han i sig och efter det nästan en hel glass.
Pappan och mormorn fick sköta både shopping och barnlek större delen av tillbakaresan medans mamman krampaktigt höll sig fast i båten.
Wienerbrödet glömdes av och lades undan till dagen efter då Benjamin fick det till förmiddagsfikat. Det var rätt populärt.
Sjösjuka...
Jag har precis klarat mig igenom tre veckor med kräksjuka på jobbet utan att drabbas. Så åker vi på Danmarkskryss över dagen. I halv storm. Så... intelligent..?
Jag var dock inte den enda som behövde använda de där små vita påsarna, fast det är ju heller ingen tröst...
Jag har lidit av sjösjuka så länge jag kan minnas så man skulle ju kunna tro att jag lärt mig att låta bli att åka båt i allmänhet och i dåligt väder i synnerhet... Åksjukepiller var en självklarhet att ha hemma.
Men under graviditeten så blev jag av med sjösjukan och har klarat mig sedan dess. Ja, tills nu då alltså.
På hemvägen var det bättre väder (och så hade jag dessutom åksjukeband på mig redan när vi körde på båten om det nu hade någon verkan) så då klarade jag mig lite bättre, men det är ju synd att säga att det blev en jättekul dag ;-)
Fanns det inte åksjuketabletter förr på båtarna? Mamma gick bort till receptionen på vägen över för att kolla och återvände med två åksjukeband istället: de fick inte ha läkemedel ombord. Vilket förstås är rätt logiskt på sitt sätt men ändock synd. Om mig.
Nu ska jag lägga mig. Och tycka synd. Om mig. 
