jenny.online

Öronvärken gav med sig men inte febern, snuvan eller hostan. Igår och idag var bebisen definitivt på bättringsvägen, men frisk är han inte ännu. Och under näsan är han alldeles röd och skavig av allt snortorkande. Mamman tog idominsalvan och smorde in honom under näsan och först blev han bara förvånad, sedan förnärmad och pekade mot blöjregionen, "där", klagade han högljutt och sedan argt för att mamman inte genast korrigerade sitt misstag. Hon fick kamouflera det istället. Med lite morrhår och annan rekvisita. På båda två. Och voila så gick det bra med salva ;)  



Miau!

I går kväll spelade bebisen fotboll inomhus med sin likaledes sjuke far, när han plötsligt började gråta. Pappan trodde att bebisen sparkat i foten och det gör ju rätt ont så bebisen blev blåst på, kramad och tröstad av båda sina föräldrar. Men mamman höll på med "viktiga saker" som inte kunde vänta så bebisen fick gå ner igen på golvet en stund. Men inte gick det över...
Och så upptäckte mamman till sin stora fasa Blod. På golvet. Små blodiga fotavtryck och mängder av bloddroppar i både hallen och i köket. Hon lyfte upp bebisen igen och undersökte svagt illamående hans blodtäckta fotsulor. Och såg. Ett sår. Med något svart kvar i. Hon tvättade av fötterna och smorde in den stackars hälen med trollerisalva medan pappan steriliserade en nål och sedan fick pappan operera medans mamman höll i bebisen.

Och vips så var den borta. Den lilla vassa glasskärvan som fastnat i bebisens söta lilla fot.
Bebisen fick ett extra lager trollerisalva och ett Bamseplåster - mot sin uttryckliga vilja - och sedan strumpor på för att plåstret skulle få sitta kvar.
Och sen var det SYND om honom och han haltade omkring på tå hela kvällen. Och hela morgonen. Och sedan var det nog läkt. Eller bortglömt. För sen haltade inte bebisen mer. Bara mammans hjärta hade fortfarande lite ont i hälen...