jenny.online

Tidigt på morgonen måndagen 21 oktober 2002 satte vi oss i min lilla röda Clio för att ta en tur till Gekås i Ullared, jag, min syster och våran mormor.
Det var en klar och fin men kall höstmorgon, gatorna var isbelagda men vinterdäcken hade vi satt på i helgen och efter den extra tid det tog att skrapa rutorna och värma upp bilen kom vi i alla fall iväg.

En bit söder om Kungsbacka körde vi upp mot ett krön och rakt mot solen. Högst uppe på krönet hade jag bra utsikt. Långt borta framför oss körde en annan bil och i övrigt var det ganska tomt på vägen. Solen var stark och speglade sig i beläggningen på gatan så medans jag körde över krönet började jag sakta ner hastigheten ännu mer samt fällde ner solskyddet och började rafsa efter mina solglasögon för att vara beredd.

Plötsligt körde jag rakt in i en röd vägg av solsken. Jag såg ingenting. Solglasögonen hade jag nästan hunnit sätta på, de satt halvvägs nere på näsan och jag skulle just putta upp dem på plats. Hastigheten var redan nere på långt under 70 och jag höll som bäst på att bromsa in ytterligare när det plötsligt hördes en rejäl krasch. Vi stod plötsligt stilla och det formligen stank av krut i bilen.

Jag insåg ju att vi hade krockat och min första tanke var gick till krockkudden som hängde ut från ratten. Jag undrade hur man gör för att sätta tillbaka den igen så vi kunde komma vidare och undrade lite över hur mycket senare vi skulle komma fram. Jag insåg ju att jag inte kunde köra med kudden hängande men såg fortfarande ingen anledning till att vi inte skulle komma iväg till Gekås som planerat.

Jag kontrollerade väl ändå samtidigt mina passagerare? De hade ont. Mycket ont. Mormor satt upp och jämrade sig och Jonna låg dubbelvikt över bältet i baksätet och såg nog värst däran ut.
Jag kom ur bilen och fick fällt fram sätet så jag kunde komma åt henne och hon verkade okej men hade som sagt ont. Och var rejält chockad. De kom båda ur bilen.
Bilen vi kört på stod nu bakom oss, vänd norrut, och bortom den stod lastbilen som legat precis bakom oss på vägen. Jag hörde hela tiden något som tjöt men kunde först inte förstå vad det vad. Ett skärande, slirande ljud som bröt tystnaden? Sedan insåg jag att det var motorn som fortfarande gick, ja, så mycket den nu kunde. Jag fick snabbt kommit in i bilen igen och vridit av tändningen och då blev det tyst igen.

Jag hade ont i ena knät, där jag troligen sparkat i ratten och var öm över näsryggen samt blödde lite ur ena näsborren eftersom krockkudden hade träffat solglasögonen som ju inte satt riktigt på. Mormor hävdade att hon var helt oskadd men Jonna var osamlad och frös så det skakade. Jag hämtade en filt och la den om henne, för att man gör så med chockade människor. Eller om jag bad mormor göra det?
Jag lämnade över min mobil och bad henne ringa mamma och jag hämtade upp varningstriangeln ur bagaget och gick för att sätta upp den och se hur det gått med den andre föraren. Min tanke med mobilen var att hon behövde ha något konkret att göra men i efterhand insåg jag att det inte var en bra idé att be den minst samlade ringa och berätta vad som hänt. Hon fick tag i mamma på jobbet och tjöt att vi hade krockat samtidigt som hon gick runt till framsidan av bilen och fortsatte med att bilen var helt kvaddad.
Där någonstans tog mormor ifrån henne telefonen för att inflika att vi alla hade klarat oss men att bilen var skrot, sedan lämnade hon tillbaka telefonen igen. Jag vet inte om vi någonsin lyckades förmedla i telefonen var vi var någonstan, för trots att vi stod under en avståndskylt som informerade oss om var vi var kunde vi först inte lokalisera oss.

Den andre föraren satt kvar i sin bil och klagade över ont i nacken när jag kom dit. Lastbilschaufören var hos honom och informerade om att han ringt och rapporterat och jag fick be honom om hjälp med att få ut varningstriangeln ur sitt fodral, för jag klarade helt enkelt inte av att räkna ut hur...
Han hjälpte till och jag satte den på plats. Det fanns inte mycket jag kunde göra med den andre föraren och jag hade gjort allt jag kunde komma på att man skulle så jag gick väl tillbaka till våran bil.  
Latsbilschauffören kom dit och bad om filten till den andre föraren så jag gav honom den. Han informerade mig om vad han sett. Uppe i lastbilshytten hade han ju haft en rätt bra överblick över oss båda och han bekräftade det jag upplevt; att den andre föraren hade dykt upp rakt framför mig mycket plötsligt. Han hade tydligen tvärnitat när han blev bländad och då hade jag hunnit ikapp honom och kört rakt in i honom.
Hur det skulle gått om jag inte redan hade saktat farten så mycket vill jag inte ens tänka på, inte heller vad som hade hänt om jag sett honom tvärnita och därför själv stannat med lastbilen precis bakom oss..?

Ja, två ambulanser kom. Den andre föraren fördes till Varbergs sjukhus i ena och vi fick åka i den andra. Då visade det sig att mormor var värre än vi trott och definitivt värst däran av oss. Hon fick en halskrage och blev lagd på bår i ambulansen. Jonna tror jag satt bak med henne? Eller så satt hon framme med mig i förarsätet? Det minns jag inte. Vid det här laget hade vi förstått att det inte skulle bli något Gekås och vi ville inte till Varberg utan ambulansen körde oss till akuten på Mölndals sjukhus.

Mamma hade väl i alla fall lyckats lokalisera vart vi tagit vägen så hon mötte oss på sjukhuset. Jonna hade brutna revben och hade brännsår på höftbenen innanför byxorna efter bilbältet, och byxorna var helt blankpolerade där bilbältet hade gått. Mig släppte de ganska fort eftersom jag inte hade några skador, bara lite blåmärken. När jag blivit undersökt kom polisen ditt och förhörde mig och jag fick fylla i de rapporter och blanketter som skulle fyllas i men jag har ingen aning om vad det var jag skrev på. Och sedan blev jag utskriven och kunde gå in til mormor.
Mormor var intagen i ett rum där hon blev liggade ända fram till kvällen. Halskragen fick hon inte ta av sig förrän de hade röntgat och hon skickades fram och tillbaka, liggande på bår, till röntgen för de fick inte tillräckligt bra bilder för att kunna göra en korrekt bedömning. Hon fick vad jag minns ingenting att äta och ingenting att dricka eftersom de inte visste om hon ev. skulle behöva opereras akut..?
 
Engla, som snart skulle fylla 9 månader, kom dit med sin farmor som var satt att passa henne medans vi handlade och hon gjorde sitt bästa för att muntra upp oss. Så vi som fick sitta, stå och gå hade det trots allt inte så illa. Precis som jag trodde mormor först inte att en liten olycka skulle hindrat oss från att komma fram till Ullared utan hennes plan när hon insåg att bilen inte skulle gå att köra, var att ringa en väninna som kunde hämta upp oss och köra oss sista biten.

Sagda väninna kom istället till sjukhuset och höll oss sällskap ett tag, och mot slutet av dagen, då det verkade som om de skulle släppa även mormor ganska snart så tog hon över och vi gick hem. Sedan hade visst mormor blivit kvar bra mycket längre än vad vi trott när vi gick men tillslut konstaterade de i alla fall att även hon hade brutna revben men inget fel på nacken och hon slapp äntligen ur halskragen och fick åka hem.

Jag linkade hemåt. Lade mig på soffan och ringde min pappa för att informera honom. Sedan tog jag ett långt bad för att försöka bli av med krutdoften från hår och hud. Det hjälpte väl någorlunda, men i näsborrarna kände jag doften fortfarande ett par veckor efter olyckan. Jag tror att jag eventuellt köpte hem en pizza och sedan sov jag en orolig sömn.

Jag hade efter någon/några dagar kontakt med ägaren till bilen jag kört på och fick reda på att mannen han hade lånat ut den till och som jag då krockat med verkade okej, men man visste ännu inte hur det gått med hans nacke, om den skulle bli bra igen eller inte. Det fick jag nog aldrig reda på sedan heller..?
Jag fick dessutom i någon vända häromkring reda på att mannen ifråga saknade svenskt körkort och körde omkring med sitt nu ogiltiga internationella körkort.

Men oavsett det  och oavsett hur olyckan gått till så bedömdes jag som vållande eftersom jag kört på honom bakifrån så mitt försäkringsbolag fick betala skadorna.
Min bil blev bara skrot.
Vi fick åka till skroten i Kungsbacka för att tömma bilen och för att byta tillbaka till sommardäcken, enligt försäkringsbolagets instruktioner. Min filt och min varningstriangel fick jag aldrig tillbaka.

Föräkringsbolaget ersatte bilen fullt ut med pengar till en ny bil (eller rättare sagt så löste de väl lånet på den gamla?) men den första bilen var ett verkligt fynd och en lika bra bil för de pengarna kunde jag bara inte hitta. Jag har aldrig varit lika nöjd med min ersättningsbil som jag var med min första lilla pärla.