jenny.online

Benjamin är sjuk. Inatt vaknade han med 38.6 graders feber och imorse hade det sjunkit till 38 jämnt. I gengäld så kräktes han rakt ut där han låg.
Ja vi duschade av honom och la honom framför teven där han låg och tittade på Bamse. Han ville inte ha någonting att äta men efter en stund kom han på något: "När jag tittar på Bamse så tror jag att jag vil ha honung"
Okej, han får provsmaka lite honung på en sked, och ser inte odelat förtjust ut men klämmer ändå ur sig ett "Mmmm"
Han lutar sig tillbaka och konstaterar "Nu känner jag mig stark. I halsen. Jag är nog frisk nu."

Nu kan han hoppa på ett ben, hjälpligt i alla fall, men på riktigt.
Tidigare har han gjort som fröknarna på Öppna förskolan: fuskat. ;-)
I slutet på varje sångsamling kör de en "hoppasång", under ettbensverserna står de liksom och gungar lite på det ena benet och svänger möjligen lite på det andra upplyfta. Men nu kan han.

Och hans mor har äntligen köpt hyllor till sovrummet så nu kan vi kanske göra klart där snart. Tillochmed i år kanske?

Jotack! Har myst med familjen, shoppat upp presentkort, ätit god soppa och druckit lite vin och avrundar därför dagen mycket nöjt inom kort.
Eftersom min mor tydligen kommer hacka bloggen om jag inte uppdaterar den själv ;-)

Men då kan jag ju passa på att berätta om Benjamin här en morgon för ett tag sedan.

Vi låg i sängen, jag bläddrade i en gammal ViFöräldrar och han låg bredvid. På sidan var det en bild av en vuxen som återupplivar ett barn med hjälp av mun-mot-mun-metoden...
Benjamin tittar på bilden, funderar och frågar: "Varför håller de för näsan?"
Jag försöker förklara: "Jo om barnet skadat sig och inte kan andas själv måsta man hjälpa dem att få luft, då blåserr man så i munnen och så håller man för näsan så inte luften åker ut igen..."
Benjamin accepterade förklaringen och släppte ämnet. Trodde jag.
Efter en stund så provar han med sin egen teori han tydligen legat och funderat på: "När man blåser måste man hålla för rumpan. Och snoppen. Så här... Så inte luften åker ut där"

Jag och Benjamin sitter med säsongens första clementiner:

"På Bullerbyn säger barnen att det här är apelsiner, men det är det ju inte..?" funderar Benjamin och tillägger förklarande "De talar nog finska!"

Ja, vi har hemma den nya datorn (som vi beställde i maj) :-/
Jag är inte helt nöjd - eftersom vi beställde Xp men fick Vista - men jag gav med mig och kopplade in den efter att ha stirrat surt på den i en vecka eller två.
Ja, den är förvisso bättre än den gamla datorn. Och snabbare. Och snyggare, men funkar den inte som jag vill är det för f*n inte bra ändå!  Juh! :-(
Nåja, jag har väl fått det mesta att fungera och bloggar gör jag visst också igen... och det får väl räknas som bra konsekvenser? ;-)

Det ger allt lite extra spänning till livet att vakna klockan 3.36 på ett ungefär av en liten sömndrucken röst nära ens öra: "Mamma, nu är det kiss i din säng!"

I går kväll satt jag fortfarande vid datorn när Benjamin kom upptassande, gick rakt förbi mig och in i sovrummet. Jag hörde hur han klättrade upp i sängen och så blev det tyst... "mamma? MAMMA? MAAAMMMMMAAAA!"
Jag var inte riktigt klar och ville helst inte avbryta riktigt ännu men jag hämtade honom till mig och la honom i min famn (min hamn, som Benjamin kallar det) och tänkte han kunde somna om där. Jag slog i honom att jag bara skulle göra färdigt och stänga av och han la sig tillrätta och slumrade. Trodde jag. Efter ungefär en kvart hördes en mycket vaken liten röst: "Mamma? Vet du inte hur man stänger av? Man trycker på det röda krysset, ända tills det är färdigt."
Ja, jo... Och det var ju inte mycket annat att göra då än att tacka för hjälpen, stänga ner samtliga fönster, stänga av datorn och lägga oss...

Tack för all uppmuntran i fråga om vår Ikea-borttappning.

En muntrare historia från det senaste besöket:

Då vi var där hittade Benjamin en "borttappad" katt; på "Spara och förvara" låg en söt liten katt som kommit bort från leksaksavdelningen. Benjamin tog sig genast an den och tog hand om den efter bästa förmåga under hela besöket där.
Jag hade ju inte riktigt tänkt mig att den skulle följa med oss hem även om den var en bra sällskap - och tidsfördriv -under shoppingen samtidigt som jag insåg att det nog kunde bli lite olika åsikter i den frågan...
Hur som helst så var Benjamin trots allt villig att lägga den i från sig när vi skulle ställa oss i kön; han pussade och kramade och sa "hej då" och "ses en annan gång" och då var det mamman som smalt och föreslog att katten kanske kunde få bo hos oss...

Så här är han, vår nyaste familjemedlem: Findus som knappt lämnat Benjamins sida sedan han flyttade hem till oss.

Ett så älskat gosedjur har den här familjen aldrig haft förut. Benjamin har aldrig haft något direkt "övergångsobjekt". Han valde en katt hemifrån att ha med sig när han började inskolningen i förskolan, men det var aldrig noga för honom. Den här katten är däremot det första han ropar efter (nej, andra - mamma är fortfarande först ) om han vaknar på natten och katten får vara med på det mesta Benjamin hittar på.

Och han satt när han nyss fått katten med den i knät och tittade länge på den och så sa han: "Mamma..? Vi kan kanske låtsas att Findus har en liten hatt och gröna byxor."

Ja, älskling, det kan vi låtsas... (Eller så kan vi hoppas att mormor förstår piken)

Jag bloggade aldrig om det när det hände, men uppenbarligen har jag inte bearbetat händelsen nog.

För ett tag sedan var jag, Benjamin och min mamma på IKEA. Benjamin skuttade ett par steg framför oss genom slutet av  ljus/växter/vaser-avdelningen, tog av åt vänster runt hörnet och var borta...

Jag och mamma spredde genast ut oss så gott vi kunde och sökte igenom tag-själv-lagret ända bort till kassalinjen från varsitt håll, men inget spår av ungen. Vi sökte tillbaka igen från där vi möttes upp, men fortfarande ingen unge. Medans jag började leta utåt, utanför kassorna så gick mamma och uppmärksammade personalen på vår belägenhet. Han ropade ut en kod i högtalarna och nästan genast dök det upp ytterligare ett par anställda, uppenbarligen med visst ansvar att leda sökandet som påbörjades omedelbart runt om i varuhuset via walkie-talkies och väl utplacerad personal som systematiskt söker igenom sektor efter sektor av det stora varuhuset.

Jag hörde aldrig anropet eller såg hur det hela organiserades, jag rusade under tiden istället rätt oorganiserat längs hela varuhuset, först inne och sedan ut och längs hela utsidan och kom in igen lagom för att se hur personalen ställt upp sig för att täcka hela kassalinjen. Mamma hade redan ringt en gång för att meddela att han nu var officiellt efterlyst och halvägs tillbaka fick jag nästa samtal att han var upphittad på mattavdelningen. Då kom tårarna.
Jag mötte upp mamma och fick höra att de fortfarande var på väg tillbaka med Benjamin, jag gick åt det håll jag förväntade mig att de skulle komma från, mötte dem och nästan slet Benjamin ur famnen på den stackars IKEA-killen. Mamma kom strax bakom och Benjamin tittade storögt på oss båda och frågade varför vi grät, han hade ju ingen aning om att han ens varit borttappad.
Senare har jag gråtit lite de gånger jag berättat om händelsen, men slutet gott allting gott, liksom så jag har inte tänkt så mycket mer på det för övrigt - mer än när vi varit på IKEA igen...


Idag var vi där. Vi satt i restaurangen och hade precis ätit färdigt när jag hörde utropet i högtalaren. Jag hajade till direkt och speciellt när jag hörde att det gällde just i restaurangen. Bara ett tiotal meter ifrån mig såg jag hur de ur personalen som har ansvar för sökandet samlades och strax därpå spriddes ut och genast så kom allt tillbaka.

Med tårarna formligen sprutande ur ögonen packade vi ihop disken på brickan, hämtade Benjamins efterrättssglass och bar undan brickan. Så gick jag rakt fram till mamman och frågade hur det gick, berättade (fortfarande storgråtande och med darrande ben) att jag varit med om precis samma sak för bara ett tag sedan och hur bra Ikea var på att hantera sådant; att de när vi väl engagerat dem hittade honom på mindre än fem minuter...
Jag visste inte om jag gjorde det värre eller bättre för henne, men dels var jag tvungen att försöka göra någonting för henne - om så bara prata så hon inte kunde gå igenom alla de hemska tankar jag själv hunnit tänka och dels kunde jag bara inte förmå mig att gå därifrån innan jag visste att flickan kommit tillrätta. 
 Så jag stod kvar och grät och pratade och rätt var det var fick hon meddelandet att flickan var upphittad. Jag dröjde kvar tills hon hade henne i sin famn och sedan sa jag hejdå, lycka till och tog med Benjamin till toaletten så han fick kissa och jag fick gråta helt ohämmat för en stund. "Tack för att du kom och berättade" sa hon precis innan vi gick därifrån så jag hoppas och tror att det kanske hjälpte henne hålla hoppet uppe en stund extra ändå.
Men jag har nästan inte kunnat sluta gråta efteråt den här gången...