Benjamin bloggar själv
DATORSKÄRM
NAPPFLASKA
BACONSÅS
WWDDVFFFFHJTYUIOPÅÖÖÖÖÄ,M.,HGVN987654433221§YJMKKM.,
JH<ZASRTHGBV.,MNBVCXZ<
ERGGJGGGGGGGGGGGGGGLKTGFVCDXSZZ<ASDFGHHJKLLÖÄ
Bloggnödig
Jag bloggade aldrig om det när det hände, men uppenbarligen har jag inte bearbetat händelsen nog.
För ett tag sedan var jag, Benjamin och min mamma på IKEA. Benjamin skuttade ett par steg framför oss genom slutet av ljus/växter/vaser-avdelningen, tog av åt vänster runt hörnet och var borta...
Jag och mamma spredde genast ut oss så gott vi kunde och sökte igenom tag-själv-lagret ända bort till kassalinjen från varsitt håll, men inget spår av ungen. Vi sökte tillbaka igen från där vi möttes upp, men fortfarande ingen unge. Medans jag började leta utåt, utanför kassorna så gick mamma och uppmärksammade personalen på vår belägenhet. Han ropade ut en kod i högtalarna och nästan genast dök det upp ytterligare ett par anställda, uppenbarligen med visst ansvar att leda sökandet som påbörjades omedelbart runt om i varuhuset via walkie-talkies och väl utplacerad personal som systematiskt söker igenom sektor efter sektor av det stora varuhuset.
Jag hörde aldrig anropet eller såg hur det hela organiserades, jag rusade under tiden istället rätt oorganiserat längs hela varuhuset, först inne och sedan ut och längs hela utsidan och kom in igen lagom för att se hur personalen ställt upp sig för att täcka hela kassalinjen. Mamma hade redan ringt en gång för att meddela att han nu var officiellt efterlyst och halvägs tillbaka fick jag nästa samtal att han var upphittad på mattavdelningen. Då kom tårarna.
Jag mötte upp mamma och fick höra att de fortfarande var på väg tillbaka med Benjamin, jag gick åt det håll jag förväntade mig att de skulle komma från, mötte dem och nästan slet Benjamin ur famnen på den stackars IKEA-killen. Mamma kom strax bakom och Benjamin tittade storögt på oss båda och frågade varför vi grät, han hade ju ingen aning om att han ens varit borttappad.
Senare har jag gråtit lite de gånger jag berättat om händelsen, men slutet gott allting gott, liksom så jag har inte tänkt så mycket mer på det för övrigt - mer än när vi varit på IKEA igen...
Idag var vi där. Vi satt i restaurangen och hade precis ätit färdigt när jag hörde utropet i högtalaren. Jag hajade till direkt och speciellt när jag hörde att det gällde just i restaurangen. Bara ett tiotal meter ifrån mig såg jag hur de ur personalen som har ansvar för sökandet samlades och strax därpå spriddes ut och genast så kom allt tillbaka.
Med tårarna formligen sprutande ur ögonen packade vi ihop disken på brickan, hämtade Benjamins efterrättssglass och bar undan brickan. Så gick jag rakt fram till mamman och frågade hur det gick, berättade (fortfarande storgråtande och med darrande ben) att jag varit med om precis samma sak för bara ett tag sedan och hur bra Ikea var på att hantera sådant; att de när vi väl engagerat dem hittade honom på mindre än fem minuter...
Jag visste inte om jag gjorde det värre eller bättre för henne, men dels var jag tvungen att försöka göra någonting för henne - om så bara prata så hon inte kunde gå igenom alla de hemska tankar jag själv hunnit tänka och dels kunde jag bara inte förmå mig att gå därifrån innan jag visste att flickan kommit tillrätta.
Så jag stod kvar och grät och pratade och rätt var det var fick hon meddelandet att flickan var upphittad. Jag dröjde kvar tills hon hade henne i sin famn och sedan sa jag hejdå, lycka till och tog med Benjamin till toaletten så han fick kissa och jag fick gråta helt ohämmat för en stund. "Tack för att du kom och berättade" sa hon precis innan vi gick därifrån så jag hoppas och tror att det kanske hjälpte henne hålla hoppet uppe en stund extra ändå.
Men jag har nästan inte kunnat sluta gråta efteråt den här gången...
För ett tag sedan var jag, Benjamin och min mamma på IKEA. Benjamin skuttade ett par steg framför oss genom slutet av ljus/växter/vaser-avdelningen, tog av åt vänster runt hörnet och var borta...
Jag och mamma spredde genast ut oss så gott vi kunde och sökte igenom tag-själv-lagret ända bort till kassalinjen från varsitt håll, men inget spår av ungen. Vi sökte tillbaka igen från där vi möttes upp, men fortfarande ingen unge. Medans jag började leta utåt, utanför kassorna så gick mamma och uppmärksammade personalen på vår belägenhet. Han ropade ut en kod i högtalarna och nästan genast dök det upp ytterligare ett par anställda, uppenbarligen med visst ansvar att leda sökandet som påbörjades omedelbart runt om i varuhuset via walkie-talkies och väl utplacerad personal som systematiskt söker igenom sektor efter sektor av det stora varuhuset.
Jag hörde aldrig anropet eller såg hur det hela organiserades, jag rusade under tiden istället rätt oorganiserat längs hela varuhuset, först inne och sedan ut och längs hela utsidan och kom in igen lagom för att se hur personalen ställt upp sig för att täcka hela kassalinjen. Mamma hade redan ringt en gång för att meddela att han nu var officiellt efterlyst och halvägs tillbaka fick jag nästa samtal att han var upphittad på mattavdelningen. Då kom tårarna.
Jag mötte upp mamma och fick höra att de fortfarande var på väg tillbaka med Benjamin, jag gick åt det håll jag förväntade mig att de skulle komma från, mötte dem och nästan slet Benjamin ur famnen på den stackars IKEA-killen. Mamma kom strax bakom och Benjamin tittade storögt på oss båda och frågade varför vi grät, han hade ju ingen aning om att han ens varit borttappad.
Senare har jag gråtit lite de gånger jag berättat om händelsen, men slutet gott allting gott, liksom så jag har inte tänkt så mycket mer på det för övrigt - mer än när vi varit på IKEA igen...
Idag var vi där. Vi satt i restaurangen och hade precis ätit färdigt när jag hörde utropet i högtalaren. Jag hajade till direkt och speciellt när jag hörde att det gällde just i restaurangen. Bara ett tiotal meter ifrån mig såg jag hur de ur personalen som har ansvar för sökandet samlades och strax därpå spriddes ut och genast så kom allt tillbaka.
Med tårarna formligen sprutande ur ögonen packade vi ihop disken på brickan, hämtade Benjamins efterrättssglass och bar undan brickan. Så gick jag rakt fram till mamman och frågade hur det gick, berättade (fortfarande storgråtande och med darrande ben) att jag varit med om precis samma sak för bara ett tag sedan och hur bra Ikea var på att hantera sådant; att de när vi väl engagerat dem hittade honom på mindre än fem minuter...
Jag visste inte om jag gjorde det värre eller bättre för henne, men dels var jag tvungen att försöka göra någonting för henne - om så bara prata så hon inte kunde gå igenom alla de hemska tankar jag själv hunnit tänka och dels kunde jag bara inte förmå mig att gå därifrån innan jag visste att flickan kommit tillrätta.
Så jag stod kvar och grät och pratade och rätt var det var fick hon meddelandet att flickan var upphittad. Jag dröjde kvar tills hon hade henne i sin famn och sedan sa jag hejdå, lycka till och tog med Benjamin till toaletten så han fick kissa och jag fick gråta helt ohämmat för en stund. "Tack för att du kom och berättade" sa hon precis innan vi gick därifrån så jag hoppas och tror att det kanske hjälpte henne hålla hoppet uppe en stund extra ändå.
Men jag har nästan inte kunnat sluta gråta efteråt den här gången...
